Mosa världen.

Vet inte riktigt var jag ska börja. Är helt obeskrivligt egentligen. Så kanske inte ens ska försöka. Upplevelsen blir säkert nedvärderad då, eller hur man säger. Men jag börjar ordbajsa så får jag se hur fint det blir helt enkelt. Kan börja med att berätta att det har varit åtta shower, de sex första var i Zürich där arenan var extremt stor och var fullsatt, vilket innebär 14 000 personer. Med snabb matte kan man ju räkna ut att det var ungefär 84 000 personer som såg våra shower i Zürich och sedan var det 6000 personer gånger 2 shower, alltså 12 000 i Lausanne. Vilket resulterar i drygt 90 000 folk! Galet, tänk den folkmassan i vardagsrummet. Nej minsann, det hade inte fungerat. Men på dessa läktare fick de plats vill jag lova och applåderade gjorde hela högen också. Högt och mycket. Ännu bättre var när finalnumret var färdigt och alla konståkare åkte runt isen, vinkade, klappade i takt och sist men inte minst slängde iväg några high fives till åskådarna närmast isen (som för övrigt betalade 4 000kr för sina biljetter.) Snacka om att detta landets invånare har pengar i plånkan. De dyraste biljetterna kostade hela 10 000kr, men där ingick det både mat och dryck gissar jag på. I alla fall, känslan som är när man har åkt klart långprogrammet och hela hallen jublar. Obeskrivligt. En känsla som får en att rysa längs hela ryggraden. Att få dela den känslan med personer som man tycker om och som knyter på sig sina skridskor av precis samma anledning som en själv, gör att man blir helt lycklig inombords. Bara att tänka tanken gör att man ler. Dessvärre blir det jobbigare när man då börjar tänka på framtiden och hur det om några månader kommer bli. En viss tvekan uppstår, som man helst vill ska försvinna, men samtidigt inte. Är man klar, känner man sig nöjd efter tre år, eller kommer det inte gå att lägga av. Något som bara tiden kan svara på. Nu är jag här och det roligaste på säsongen återstår. Hur det kommer att sluta vet hela världen, även Finland, Canada och USA. Precis, så är fallet. Faktiskt. Underbart. Så ska det bli. Längtar. Bara 2 månader kvar. Tappade spåret kände jag nu. Ganska väldigt extremt super jättemycket. Så tänkte att jag istället fortsätter att skriva mer om... ja vad det nu var jag skulle skriva om så fort något kul dyker upp i huvudet. 


Over and out.