come with me to Helsinki

Det finna inga ord, bara sår som jag pillar och pillar på tills jag blir inflammerad och blodförgiftad. Din hud verkar läkande mot mina sår, de försvinner när din hud möter min och dämpar mina tankars vansinniga färd på en fjärd som aldrig funnits, segelbåten aldrig byggd, tanken bara min. Ensamheten likaså. Bara min, nu är ensamheten bara min och du finns inte kvar för att stryka min febriga panna. Du kan inte längre hålla om mig när jag ska sova. Det är som ett skepp som sjunker och sen när jag slänger mig i en livbåt sjunker den också. Det är som att segla och när jag vänder mig om inser jag att jag är ensam i båten, ensam på fjärden och det finns inga fyrar. Det är som att sitta i ett rum med mina vänner och medan jag förtvivlat försöker hålla mig kvar vid bordet, så lyfter jag, obönhörligt. Inga trådar till verkligheten, inga linjer som leder till förståelse, inga ord som ens kan antyda en förklaring till varför mina ögon inget djup vågar visa. Doften av mig själv kan vara kvävande och när jag minns de kyssar du gav mig, den doft du har och det sneda leendet, som ger mig andnöd och får mitt hjärta att stanna, vill jag dö för att jag inte kan träffa dig. Jag kan inte ens rädda min egen värld. Kom hem.