jag hoppar ner från eiffeltornet om du lurar mig

men jag hoppas, att jag stoppas, i hissen upp av dig...

Har gjort min historia

kring detta nya ting som blev min för två tior.

Adjö romans, du hade din chans, men det är över nu.

- Det var en flicka, 17 år var hon, som var på resande fot en sommar.

Paris var staden hon ville till, inte bara pågrund av den enastående byggnaden.

Utan också för pojkarna med snusnäsdukar runt sin hals och självklart, baguetterna.

Polaroidkameran var hennes närmsta vän, den följde varje hennes danssteg och inte minst den kvällen framför Eiffeltornet.

Där var han, pojken i hennes dagbok, solblekt lugg och underbar franska. Deras blickar möttes, redan då var det bestämt. Ödet.

Hela sommaren sprang dem runt barfota på Paris gator utan att riktigt förstå varandras språk. Stunden betydde allt, att äntligen få krama personen som hon spillt så många tårar över, skrivit så många rader om, funderat så mycket på.

Även dessa stunder har sitt slut. Sommaren tog slut, pojken höll flickans hand i hopp om att aldrig behöva släppa taget. Han hade fel. Det blev aldrig något mer än en kort romans, dem förblev åtskilda. Endast frimärkena och orden höll dem tillsammans. Men inte heller det varade för alltid.

Pojken var 76 år gammal när han hittade fotot på flickan med glöggen mellan tänderna. Han svor över sig själv och sitt minne blott att han skulle träffa henne en gång till.

Han flög över hav och länder för att återigen träffa sin romans, med sin lätta packning som sin enda trygghet. Han hade köpt henne ett Eiffeltorn, för att väcka minnet av den kvällen då deras unga blickar möttes för första gången.

När han hittade fram till adressen, knackade han lätt på dörren. Ingen reaktion från andra sidan, endast en förbigående man som ropade, för honom, något oförståbart. Han sprang efter ihop om mer förståelse.

Det han fruktade mest hade inträffat. Flickan på fotot, hon var död. Han fällde tårar tyngre än den tyngsta sten. Tanken slog honom, som regnbågen efter ösregnet. Han skulle köpa huset, bo där, tills döden förde dem tillsammans igen.

Och så förblev det, han fick huset som sitt och hoppet om återseende levde vidare. Eiffeltornet han köpt till flickan, skulle han helt enkelt ha med sig ner i graven.

Men det fick han inte, för den har jag. Tänk vilken historia va.

Och den lever nu vidare på min hylla. Otroligt!