come with me to Helsinki

Kärleken är som

solskenet efter regnet

Du fanns där, det var bara du.
Det var underbart,
en fantastisk tid.
Ljuset inom mig var tänt,
det brann, slutade inte brinna.
Vi vandrade sida vid sida,
hand i hand.
Framtiden var ljus, vi levde tillsammans.

Saker förändrades, du var inte du längre.
Du fanns inte.
Jag slutade leva.
Det var en lång och jobbig tid.
Att leva men samrtidigt vara död var fruktansvärt,
allt var som i en dimma.
Grått och suddigt.
Endast en siluett och en avlägsen röst.
Vart tog du vägen? ¨

Nu brann det snart inte längre.
En svag svag låga.
Rädda den, rädda den!
Jag orkade inte hålla den vid liv själv.
Jag släckte den.
Tog bort plågan, trodde jag.
Jag ångrar allt.
Eller gör jag?

Våra fina stunder minns jag än idag.
Det fanns ett slut, vem anade?
Allt var perfekt, vi var perfekta.
Alla sa det. Alla visste det.

Jag försvann, jag lämnade dig.
Du tinade bort, du lämnade oss.

Mitt hjärta brast.
Skuld, skuld, skuld.
Mitt beslut gjorde dina misstag.
Det blev mitt fel.

Sömnlösa nätter, tårfyllda ögon.
Är det var kärlek innebär?
Nej, kärleken är solskenet efter regnet.
Lugnet efter stormen kan man säga.

Synd att det slutar med regn och inte solsken.
Jag saknar dig.